Category Archives: vetenskaplig kommunikation

Plan S och lärosätena – borde de vara mer aktiva och ta ansvar?

Posted on by

Vems ansvar är det att göra forskare medvetna om utvecklingen av publiceringssystemet? Jag menar att det är forskares eget ansvar att hålla sig à jour och att bidra till utvecklingen. För Plan S är är inte lärosätenas plan, utan finansiärers. Den är enligt min mening inte heller särskilt radikal, även om den ställer en del invanda, (men om sanningen skall fram, inte särskilt gamla, eller i alla ämnesområden särskilt etablerade) praktiker på ända. När det gäller att göra forskare medvetna om Plan S så har det genomförts såväl öppna hearings av finansiärer och flera lärosäten, som aktiviteter från biblioteken på de flesta lärosäten. Men då Plan S är finansiärernas plan och inte lärosätenas initiativ, så är det märkligt om inte frågorna lyfts upp i forskargrupper och av lokala forskarsamordnare vid institutioner, alltså av oss forskare själva.

Dubrovnik portal / eget foto

Vems ansvar är det att göra forskare medvetna om utvecklingen av publiceringssystemet? Jag menar att det är forskares eget ansvar att hålla sig à jour och att bidra till utvecklingen. För Plan S är är inte lärosätenas plan, utan finansiärers. Den är enligt min mening inte heller särskilt radikal, även om den ställer en del invanda, (men om sanningen skall fram, inte särskilt gamla, eller i alla ämnesområden särskilt etablerade) praktiker på ända. När det gäller att göra forskare medvetna om Plan S så har det genomförts såväl öppna hearings av finansiärer och flera lärosäten, som aktiviteter från biblioteken på de flesta lärosäten. Men då Plan S är finansiärernas plan och inte lärosätenas initiativ, så är det märkligt om inte frågorna lyfts upp i forskargrupper och av lokala forskarsamordnare vid institutioner, alltså av oss forskare själva.

I korthet formaliserar Plan S ett antal villkor för öppen tillgång som följer en lång tradition (med dagens mått mätt): Omedelbar öppen tillgång till minst sakkunniggranskat manuskript (alltså utan embargotider för åtkomsten), att publikationen skall vara maskinläsbar (alltså i någon form av xml) och en tydlig väg bort från så kallad hybridpublicering (”dubbeldippning”, där förlagen tar betalt både för prenumeration och för att köpa ut artikeln för ”öppen tillgång”.

I och med de reviderade implementeringsguiden så förtydligades att det finns många olika vägar till öppen tillgång, inklusive flip av tidskrifter till en fullt öppen modell, bekostad av antingen APC:er, transformativa ”read-and-publish-avtal” (likt det som Norge tecknat med Elsevier, även om det inte är klart att just det avtalet är Plan S tillämpligt) eller fullt öppna tidskrifter med extern finansiering av exempelvis forskningsråd eller andra aktörer. Men också att parallellpublicering i öppna arkiv (av minst sakkunniggranskat manuskript) och i specialfallet hybridtidskrifter med tydlig väg till fullt öppet tillgänglig modell.

Plan S driver alltså på övergången till öppen tillgång och om det är något jag tycker att man skall vara uppmärksam på är att det förstås finns vinstdrivande intressen som gärna vill sko sig på övergången och att koalitionen bakom Plan S inte mer aktivt sökt samordna initiativet med forskardrivna initiativ till öppen tillgång, inte minst preprintarkiv och andra infrastrukturlösningar som OpenAIRE och nationalla publiceringsdatabaser som svenska SwePub och DiVA. Om det skall gå att skapa alternativ till genomkommersialiserade publiceringslösningar så måste det också finnas alternativ som

För just nu så är det faktiskt endast (vissa/hur många?) forskare, som i det länkade brevet ovan, som är riktigt kritiska till den föreslagna vägen. Till och med de flesta kommersiella förlagen uttrycker att de antingen redan är kompatibla (se exv Springer Nature som lanserat sig som utförare av ”Transformative Publishing”) eller indikerar hur de kommer att fortsätta arbeta i relation till Plan S (se tex Wiley’s kommentar om att ”Building Bridges, Not Barriers” nu i veckan).

Jag menar att risken är att vi forskare står kvar själva och kräver att ”vi måste behålla våra värderade hybridtidskrifter”, när resterande aktörer genomför förändringen. Genom att Plan S också väldigt tydligt visar hur de vill minska fokus på forskningsevaluering genom att värdera vilken ”kanal” forskningen publicerats i (läs ’journal impact factor’ eller ’prestigefyllda tidskrifter/förlag’), utan istället värdera forskning för dess eget kvalitativa innehåll, så visar de att de följer sådana viktiga (och i allmänhet hos forskare väl förankrade) ansatser som den så kallade ”San Fransiscodeklarationen” (DORA) eller Leidenmanifestet för ’ansvarsfull bibliometrisk evaluering’.

Min uppfattning är att kritik är viktig, men att vi Plan S inte avviker särskilt mycket från den utstakade väg som behöver tas för att fortsätta och i bästa fall förbättra det vetenskapliga publiceringssystemet så att det gynnar att god forskning kan spridas och återfinnas på ett sätt som gagnar kunskapsbildning. Det nuvarande publieringssystemet har en mängd problem men det är också sant att de värsta scenariorna för Plan S skapar minst lika problematiska strukturer. Därför menar jag att det är viktigt att vi forskare därför gör vår röst hörd genom att med konstruktiv och med kunskaper om det nuvarande publiceringssystemets fördelar och nackdelar visa hur vi vill att ett fungerande och diversifierat system som passar olika former av forskning kan genomföras.

”’Mea culpa’, jag har uppbådat en chimera” var inte svaret vi fick…

Posted on by

Jag debatterar rätt ofta öppen tillgång och särskilt Plan S, efter att europeiska finansiärer gått ut och meddelat att de från och med januari 2020 inte kommer att finansiera vetenskaplig publicering som sker på ett ur deras (och många andras) perspektiv ohållbart sätt.

Jag upplever dock att det är svårt att faktiskt föra debatten eftersom man sällan får svar på sak och att det är faktiskt vanligare att inte få var på ett inlägg än att få det, vare sig det är på sociala medier eller på äldre medias debattsidor.

Det senaste exemplet var en diskussion kring innebörden i Plan S och huruvida den innebär en “låsning vid Gold OA” och att denna låsning skulle vara skriven i “det dokument parter ombads signera -Plan-S – inte reklamen på hemsidan. I detta dokument stod explicit att bara Gold OA skulle godtas.“* För den som tycker debatten är snårig med alla begrepp så vill jag förtydliga att Gold open access är en form av finansiering av öppen tillgång som misstros av vissa debattörer och som dras över en kan att betyda “låg kvalitet” eller tom “predatorisk forskning”. Detta trots att det finns minst lika många goda exempel på god publicering inom denna form som publicering underi andra finansieringsformer. Ett belägg kan man få genom att granska tidskrifter som indexeras av DOAJ, som enligt egen utsago “indexes and provides access to high quality, open access, peer-reviewed journals”. Om man accepterar deras påstående så är det värt att notera att 28 % av deras i dagsläget långt över 10.000 listade tidskrifter bekostas genom APC:er, alltså författaravgifter och därmed är att betrakta som “Gold OA”. Om alla dessa tidskrifter, eller ens en stor del faktiskt har låg kvalitet låter jag någon annan avgöra.

Jag skall inte föra diskussionen vidare här, utan i stället lyfta några reflektioner över debatten om Open access och Plan S så som den har varit fram till nu.

Det är mycket positivt att det vetenskapliga publiceringssystemet har kommit i blickpunkten och att gemene forskare börjat uppmärksamma dess förutsättningar i såväl positiva och negativa termer. Det är också positivt att det innebär ökade kunskaper om publiceringskulturens mångskiftande natur och att förutsättningar för publicering och tillgång till forskning skiftar enormt mellan såväl discipliner som olika aktörer i forskarsamhället. Mest tydligt är att oavsett om publicering är dyrt eller billigt i absoluta termer så är det tydligt att många aktörer menar att det nuvarande publiceringssystemet inte fungerar särskilt väl.

Här brukar man argumentera för att såväl kommersiella förlag som stora vetenskapssamfund gör mycket stora vinster på publiceringsverksamheten, som inte säkert (och i många fall säkert inte) kommer forskarsamhället till godo. Det är inte bara i den globala södern (och utanför väst) som forskare inte har tillgång till ens en bråkdel av den vetenskapliga litteraturen, utan även våra egna universitet och högskolor upplever problemen. För att ta två exempel, uppsägningarna av prenumerationsavtalen med ett viss förlag av såväl de svenska och tyska universitetskonsortierna, samt av University of California mfl amerikanska lärosäten talar sitt tydliga språk. T.o.m. Harvard klagar på kostnaderna och meddelar regelbundet att de väljer att dra in prenumerationer p.g.a. för höga kostnader.

Men det negativa med debatten kring Plan S är att frågan om öppen tillgång har kidnappats av ett svartvitt ”antingen/eller”. Och det värsta är: nästan samtliga som diskuterar Plan S, och i synnerhet ”kritikerna”, gör det baserat på magkänsla och hörsägen. Jag ser sällan källor eller underbyggd kritik som bygger på empiri. När det väl finns källhänvisningar så är det nästan alltid (ja det är nog en överdrift, säg ”förbluffande ofta”) till andra tyckanden, positionsdokument eller editorials som i sin tur bygger på åsikter hos författaren. En stor del av den kritik som lyfts bygger på en missläsning av den dokumentation som presenterats och förlöjligande av såväl positioner som faktiska fakta. Som exempel så kallar en de tio principerna för Plan S, ”reklam”, en annan högprofilerad forskare på sociala medier kallar Plan S en katastrof. En tredje har frågat om inte finansiärerna skall ställas till svars inför domstol för att de står bakom Plan S.

Och rektorerna i Uppsala använder på rektorsbloggen och i Biblioteksbladet uttrycket ”chockterapi” utan att anlägga andra belägg än tyckande och ofullständiga tolkningar situationen. De skriver t ex att rätten att välja publicerings_form_ är lagstadgad i Sverige. Men Högskolelagen anger endast att ”forskningsresultat får fritt publiceras” (alltså utan tillägget “-form”). Det är möjligt att deras läsning faktiskt är giltig, men jag är rädd att den skulle få konstiga effekter om den drogs till sin spets:

Jag kan upplysa** om att i proposition 2009/10:80, som utgör förarbete till att “forskningens frihet” gavs grundlagsskydd så anges i anslutning till detta att just finansiärer äger rätt att sätta ramar (för den akademiska friheten):

”Resurstilldelning och villkor som ställs av t.ex. forskningsfinansiärer, uppdragsgivare och samarbetspartner kan även i fortsättningen ange ramar för forskningen. Den föreslagna bestämmelsen innebär inte heller att det ställs krav på att all forskningsverksamhet som bedrivs i statlig, kommunal, landstingskommunal eller enskild regi måste omfattas av lagstiftning om skydd för forskningens frihet.”

Och hur skulle det annars vara: ”Jag har rätt att publicera i guldboksform: ro hit med en miljon”, skulle annars vara ett rimligt men självklart oansvarigt krav hos forskarsamhället.

Nåväl, lång ”rant”. Jag diskuterar gärna vidare, men prova att göra det på ett juste sätt. Till den som inte gillar planen, och jag kan gärna dela med mig om mina kritiska reflektioner med, men först när jag slipper försvara vad den faktiskt uttrycker, oavsett om jag håller med eller inte. Vidare föreslår jag att vi alla agerar konstruktivt och ger vårt strå till stacken för att bidra till att svara på hur ett hållbart publiceringslandskap skall uppnås.

___
* För mitt vidkommande och framför allt för min professionella gärning skulle det vara jätteintressant om ett sådant dokument finns, men tyvärr har det inte kunnat uppbådas (ping, om någon känner till det, så säg gärna till!).

** EDIT En tidigare version var väldigt oklar här. Jag städade lite i texten.

Vetenskapens normer: (epistemisk) kommunism?

Posted on by

Märk väl: det är en bloggpost, och som sådan är den behäftad med de fel och brister som en ganska snabbt författad text kan ha, men samtidigt förhoppningsvis av en viss fräschhet som en inte allt för redigerad och tillrättalagd text kan ha. Jag avser inte ändra i själva texten, men jag förbehåller mig rätten att ändra i mina ställningstaganden, särskilt om jag möts av goda argument! Den är också skriven efter privatforskarprinciper, alltså endast på basis av källor som jag funnit genom att söka på nätet, i Google Books eller nämnda forskares hemsidor. Jag förbehåller mig rätten att lägga till referenser mer formellt senare, men det bör gå att finna alla källor genom de uppgifter som anges i texten.

I Facebookgruppen Högskoleläckan pågår just nu en intressant diskussion där ett citat från ett uttalande om vetenskens ideal som jag gjort i en tidningsartikel kom att ifrågasättas. En forskare som jag inte känner tog en skärmdump ur ett lokalt forskningsmagasin vid högskolan i Borås som också publicerats på vår web, där jag uttalade mig som sakkunnig om öppen tillgänglighet till vetenskapliga publikationer i ett samtal med två kolleger vid lärosätet.

Ingressen till Facebookinlägget i ”Högskoleläckan” angav:

Olycklig formulering, eller en bra användning av “kommunistisk”?

“Vetenskap är kommunistisk; ingen äger något – alla delar är öppna, kritiska och så vidare.”

Därtill kom länken till artikeln, men inte den skärmdump som Facebook automatiskt gör när en webbadress anges, utan personen som lade upp den hade bemödat sig att göra en egen skärmdump där hela den strof där ovanstående sägs var markerad med rosa. Det skall nämnas att personen senare lade till en redigering där han erbjöd sig att ta bort inlägget ”om så önskas”. Det har jag inte önskat, men jag vill understryka att den bild som angör artikeln innehåller ytterligare två personer som är experter på öppen tillgänglighet i forskarvärlden, så kallad Open Access (OA), men som inte har något med denna diskussion att göra.

Diskussionen har gått fram och tillbaks och jag tänker inte uttala mig om själva diskussionen här, den har gått relativt civiliserat till, för att vara ’läckan, men jag har bestämt mig för att försöka formulera ett svar som reaktion på den sakliga kritik och diskussion som förts.

I huvudsak berör jag tre saker här: är kommunism ett så besudlat ord att det inte går att särskilja dess användning från en totalitär politisk och social situation som lett till mängder av människors lidande och förlust av liv, sedan om vetenskap och allmänhet skall skiljas från varandra och sist något om vad vetenskapens öppenhet får kosta och en liten bonus.

Jag vill börja med att understryka att valet av ord är högst medvetet, men också att jag förstås är medveten om det ”bagage” som det kan tänkas föra med sig. Men i det vida forskningsfält som jag tillhör vetenskapsteori, eller mer allmänt ”forskning om forskning”, som intresserar sig för såväl vetenskapens fundament, historia, processer och sociala funktioner, psykologi som kanske till och med, dess många ”stammar” så används i hög grad begreppet communism när forskarna talar om den epistemiska normen att vetenskapen både till sitt innehåll och till sitt praktiska genomförande skall vara fri, tillgänglig och möjlig att kritiskt granska av var och envar. Det betyder inte att den faktiskt är det, vilket exempelvis Ian Mitroffs studie om ”mot-normer” från tidigt 70-tal visar, liksom John Zimans förslag att motnormen för communism skall utläsas ”proprietär” vilket också är ett uttryck för denna diskrepans mellan ”bör” och ”är”. Omedveten om detta föreslog mig en doktorand nyligen ”partikulär” som motnorm när förutsättningarna för det egna forskningsprojektet diskuterades i ett papper.

Alltså, förutom Robert K. Mertons ursprungliga formulering av CUDOS-normerna som communism, universalism, disinterestedness och organized scepticicism i uppsatsen The Normative Structure of Science omtryckt i The Sociology of Science: Theoretical and Empirical Investigations (1942/1973)[1] så används termen i fackböcker som Sismondos Introduction to Science and Technology Studies (2009), Peter Godfrey-Smiths Theory and Reality: An Introduction to the Philosophy of Science (2003) och The Routledge Companion to Philosophy of Science (Psillos och Curd, 2013), likväl som den av mig i Facebooktråden nämnde Mertonmedarbetaren Stephen Cole (2004) i nutid, till synes utan att själva reflektera över att det skulle kunna finnas några problem. Det kan tilläggas att ytterligare en gemensam nämnare är att alla ovanstående böcker har författare som verkar som professorer vid stora amerikanska universitet och givet hur polariserat det samhället är när det gäller dessa ideologiska frågor, så är det anmärkningsvärt att det inte verkar vara något problem där.[2]

Det skall också nämnas att det finns de som har fört in det lilla al:et så att det i stället uttyds communalism, t ex The Oxford Handbook of Philosophy of Science (Humphreys, 2016). För övrigt var det en annan vetenskapssociolog, Bernard Barber, som i sin Science and Social Order (1952) påpekade att termens politiska och ideologiska betydelse var problematisk och föreslog att den skulle ändras till communalism. Likväl används originallydelsen i omtrycket av Mertons uppsats 1973.

Barber är dessutom intressant, för han relaterar communalism direkt tillbaks till Marx genom att sätta samman det med den gamla slogan ”From each according to his abilities, to each according to his needs” (Marx, 1875). Notera också att det endast är vetenskaps(män) som har rätt att dela samlade kunskaper. Vetenskapen vid mitten av förra seklet var inte öppen: vanligt folk omnämns inte beröras av denna rätt. Det är också lite paradoxalt att Merton valde termen trots att han enligt D.M. Millers uttryck var en utpräglad anti-marxist och att hans syfte (likt Weber’s) var att påvisa ”the essential importance of Western, capitalistic and individualistic values for the development of science” (Miller, 2012 i Integrating History and Philosophy of Science: Problems and Prospects s 36). Här kommer vi till frågan om externalism och internalism och något som kan kasta ner oss i kaninhålet till att debattera relativism, men låt oss bara säga att Merton antagligen snarare skulle ha valt epistemisk kommunism som term och att han gjorde en demarkation mellan vetenskap och allmänhet. Antagligen var han också lite naiv, eftersom han i den ursprungliga framläggandet av termen hänvisade i huvudsak till den brittiske vetenskapshistorikern J.D. Bernal, som man med rätta kan kalla marxist. Och kanske var Merton dessutom ännu mer elitistisk, hans mest kända tes förutom CUDOS-normerna är Matteusprincipen: ”Till den som har skall varda givet” (fritt ur Nya testamentet), något som idag är väldigt tydligt i bibliometriska analyser där det verkar finnas en viss ”halo-effekt” där vissa forskare blir extremt välciterade, medan annan forskning som bedöms vara av samma kaliber inte alls når samma erkännande i termer av citeringsstal. Matematiskt beskrivs detta av Zipfs lag, eller Paretoprincipen som enkelt uttryckt beskriver att en liten andel av en population står för merparten av dess genomslag.

Mertons normer är således ett ideal, ett ouppnåeligt mål att sträva efter och i detta hänseende likt politiska ideologier, oavsett färg eller form eller plats på vänster-högerskalan.

Jag har ovan visat att min användning av kommunism är väl belagt i den nutida litteraturen på området. Men jag hävdar också att det är motiverat att använda det även när jag talar med en publik som inte kan förväntas vara vetenskapligt skolad. Nu skall det sägas att artikeln som skärmdumpas i början av Högskoleläckans tråd är i Högskolan i Borås påkostade forskningsmagasin 1866 som kanske inte i första hand vänder sig till en obestämd ”allmänhet” utan ganska direkt till politiker, anslagsgivare och näringslivet som förhoppningsvis skall fatta intresse för vår forskning och kanske även utmanas av den.

Det här är en är en ideologisk fråga! Men inte om politiska ideologier som aldrig har intresserat mig särskilt mycket, om någon nu skulle till att undra. I stället handlar det om demarkationskriteriet mellan vetenskap och allmänhet och kanske är det då en pedagogisk fråga med. Att popularisera har ofta kritiserats för att det innebär att man måste tillrättalägga forskningen så att den blir begriplig för allmänheten som är mindre kunnig och har brister i sin förståelse om hur vetenskapen fungerar. Det kallas ibland ”the deficit model” och lösningen skulle då vara att skydda dem från alla osäkerheter för att i stället med ett enkelt och tillgängligt språk förmedla innehållet utan alla de tvetydigheter och försiktighetsmodaliteteter som annars omgärdar den vetenskapliga praktiken. Skulle det här vara påkallat att skydda läsaren från ett etablerat vetenskapligt begrepp som eventuellt skulle kunna väcka anstöt?

Jag menar att det inte skall vara någon väsensskild skillnad mellan hur man talar om vetenskap och forskning inom och utom akademin utan att det snarare handlar om hur man ramar in sina budskap för att göra det tydligt begripligt. I artikeln som tråden handlar om gör jag det genom att precisera vad jag menar genom att både kontextualisera mitt resonemang till ett historiskt skeende och att ange att jag talar om normer (se ovan). Därtill genom att precisera vad jag menar med kommunistisk: öppenhet och ett kritiskt förhållningssätt, saker som alluderar på de övriga CUDOS-normerna med. Men visst är det ett litet dilemma här och valet av begrepp måste därför göras så att det kan ges den betydelse som jag avser, men samtidigt inte missförstås. Om vi nu ändå skulle kosta på oss att byta begrepp, eftersom det är så besudlat, vad skulle jag då säga? Direktöversättningen av communalism är kommunalism. Jag är inte säker på att det är mer begripligt för läsaren. Det finns risk att det uttolkas som ”kommunalt” i en snäv bemärkelse där forskare skulle betraktas som ”kommunalråd”, alltså ganska långt från den ifrån det ideal av öppenhet och autonomi som efterfrågas? Därtill, har någon slagit upp ”communal” i ett lexikon? Det finns rätt taskiga konnotationer av det begreppet med, om än kanske inte i allmänhetens medvetande eller mitt, innan jag slog upp det. Och kollektiv är alldeles för oprecist och kollektivt ägd får det att låta som en vara eller gods. Möjligen skulle gemensam fungera men jag är rädd att det är ännu vagare, särskilt om vi sätter saken i relation till ämnet för den ursprungliga artikeln.

Relativt open access, vilket som sagt var föremålet för hela artikeln finns det en ännu starkare ideologisk poäng med att använda det i och för sig besudlade men samtidigt ursprungligen väldigt innehållslika begreppet kommunism, som ovanstående alternativ saknar.

För givet att vetenskapen enligt Mertons normsystem skall sträva mot epistemologisk kommunism så är det nuvarande publiceringssystemet en hämsko för denna öppenhet. Om vetenskapen faktiskt skall vara tillgänglig för alla och inte enbart de med biblioteksaccess vid de större universiteten eller tvärdyra medlemskap i vetenskapliga organisationer, så måste sättet som vetenskaplig publicering görs på ändras. Detta är den ideologiska fråga som en stor del av den ursprungliga Open Accessrörelsen främst inom biblioteks- och informationsvetenskap, tar sin utgångspunkt i. Det har ofta rapporterats att Elsevier har en markup på sina tjänster på upp emot 40 %, en siffra som inte ens hypade teknikföretag som Apple når upp till. Men det finns en del som talar för att det inte är rekordet och att det finns förlag som ligger flera tiotal procent högre. De har bara inte uppmärksammats för det, eftersom detta är uppgifter som kan vara svåra att belägga, årsredovisningar och andra kontrollmekanismer till trots. Samtidigt jobbar de flesta akademiker gratis genom såväl redaktörskap och sakkunniggranskning som genom att skänka bort sina manuskript och till och med sina rättigheter till dem direkt till förlagen utan annan ersättning än att i bästa fall erhålla en citering som kan utläsas i ytterligare ett kommersiellt företags (denna gång antingen ovan nämnda Elseviers Scopus, eller den av ett bankkonglomerat med Baring Bank i spetsen: Clarivate Web of Science).

Så kommunism spelar faktiskt en viss ideologisk roll här, som är tydligt ovan. Dessutom hänfördes termen ursprungligen såväl hos Merton, som hos Barber, till Marx och möjligheten att den utopiska synen på ägande åtminstone skulle kunna bli social verklighet i vetenskapen!

By Amada44 (Own work) [Public domain], via Wikimedia Commons [https://commons.wikimedia.org/wiki/File%3AAttention_Sign.svg]

Till sist, att byta en term för att den eventuellt kan missuppfattas av personer som inte kan (eller vill) se bortom en ideologiskt enkelspårig föreställning av dess enda betydelse? Finns det då inte en risk att vi hamnar i samma situation som i den så kallade identitetspolitikdiskursen, där människor måste skyddas från vissa begrepp eller händelser? Jag brukar alltid triggervarna när jag pratar med nya studenter om de mest ohyggliga forskningsetiska överträdelserna i modern tid, men frågan är om jag nu måste göra det innan jag talar om framväxten av vetenskapens ethos???

—

[1] Notera att Meron använder communism i uppräkningen av CUDOS normerna i början av texten, men att han sedan sätter ordet inom citationstecken, ”Communism” när dess innehåll fördjupas senare i texten. Det är också värt att notera att den ursprungliga lydelsen faktiskt används i den omtryckta boken från 1973 men att han i texten på sid 274 också hänvisar till ”the communal character of science” i vidare beskrivningen av tesen.

[2] En sökning i Google Books på [“philosophy of science” merton communalism] (76 träffar) respektive [“philosophy of science” merton communism] (415 träffar) är inte helt meningsfull eftersom det dels finns överlapp och dels nämns den politiska ideologin communism i böcker som relaterar till merton utan att hans normer åsyftas, men det kan ändå ge viss vägledning till hur begreppet används. Ofta framgår det redan av den korta beskrivningen under respektive bok.

CRISTIN och CRISSE

Posted on by

I Norge har ett övergripande forskningssystem införts, betitlat CRISTIN, där förledet i namnet är hämtat från det etablerade begreppet ”Current Research Information System” medan efterledet syftar till ”In Norway”. Förutom publikationer utgörs systemet av databaser över forskare, projekt och norska forskningsenheter. Dit har vi inte nått i Sverige ännu. Men det skulle kunna bli verklighet om den förändring som väntas föreslås i en snart publicerad utredning av forskningsmedelsfördelning i Sverige kommer till stånd. Av rapporter från SUHF:s Årskonferens (här, här och här) väntas det föreslås ett  byte av bibliometriskt system för fördelning av forskningsmedel från publikationer och citeringar i Thomson Reuters Web of Science till ett mer norskliknande system under Kungliga Bibliotekets SwePub. Den nya forskningspolitiska infrastrukturen skulle förslagsvis kunna benämnas CRISSE (där de två sista bokstäverna står för Sveriges nationsbeteckning ‘SE’).

Det finns inte mycket information om utredningen på regeringens webbplats, annat än i förbifarten i ett pressmeddelandet som meddelade att utredaren, Anders Flodström, lämnade uppdraget som universitetskansler vid Högskoleverket 2010.

När rektorerna i Lund bloggade om innehållet i den nya utredningen blev det dock lite otydligt, tycker jag. Där anges att den nya modellen väljer impact factor i stället för citeringar som mått, men det är ju endast hälften korrekt att säga “i stället” eftersom impact factor är ett direkt derivat av citeringsmått i just Thomson Reuters Web of Science. Bättre i så fall att säga att man väljer att belöna publikation i vissa specifika kanaler (nämligen tidskrifter med hög journal impact factor) i stället för att fördela baserat på mått som jämför varje enskild publikations förhållande till förväntad citeringsgrad för en genomsnittlig publikation i samma ämnesområde, som den nu etablerade modellen gör. Det gör att den föreslagna modellen i allt väsentligt är en citeringsanalysbaserad modell den med. En debatt om detta kommer säkert följa snart efter utredningens publicering.

I den norska modellen (som är förebild för de strömningar som väntas föreslås) erbjuds dock “mjukare vetenskaper” som samhällsvetenskap och humaniora, vilka inte täcks särskilt väl i Web of Science möjlighet att registreras bibliometriskt genom att även publikationskanaler som inte finns med i Thomson Reuters tidskrifts- och konferensdatabaser kan registreras. Dock kan man notera att Thomson Reuters nyligen lanserat två nya databaser, innefattande bokpublikation i naturvetenskap, respektive samhällsvetenskap:

Book Citation Index– Science (BKCI-S) –2005-present

Book Citation Index– Social Sciences & Humanities (BKCI-SSH) –2005-present

Det skall bli intressant att studera vad dessa databaser innehåller och i vilken mån den svenska humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen tar sig ut där.

Man kan ha olika åsikter om system som belönar kanal i stället för publikationens aktuella impact, men det är tydligt att man bör hålla samma distans till Impact Factor-baserade mått som till direkta citeringsmått. Thomson Reuters avråder själva från användning av Impact Factor utan “wise” peer review:

USING THE IMPACT FACTOR WISELY Thomson Reuters does not depend on the impact factor alone in assessing the usefulness of a journal, and neither should anyone else. The impact factor should not be used without careful attention to the many phenomena that influence citation rates, as for example the average number of references cited in the average article. The impact factor should be used with informed peer review. In the case of academic evaluation for tenure it is sometimes inappropriate to use the impact of the source journal to estimate the expected frequency of a recently published article. Again, the impact factor should be used with informed peer review. Citation frequencies for individual articles are quite varied.

Källa: The Thomson Reuters Impact Factor

Philosophical Transactions fri för allmänheten

Posted on by

The Royal Society har släppt den fullständiga utgåvan av Philosophical Transactions fri för allmänheten. Förutom naturvetenskapliga experiment och astronomiska observationer upptar dess sidor mångahanda historier om monstruösa kalvar, (“An Account of a Very Odd Monstrous Calf” Phil. Trans. 1665 1:10) eller observerbarheter i kroppen efter en död Earl.

I den första volymens introduktion fastslås att den viktigaste faktorn för att befordra framsteg i filosofiska ämnen är kommunikationen av dess studier och försök. Dock ankom det inte på forskarna att själva publicera sina rön, utan på pressen, alltså utomstående kommentatorer att redogöra för vad de lärda männen gjorde.

“Some Observations and Experiments upon May-Dew” är ganska spännande och fantasieggande i all enkelhet. Man kan förstås fråga sig om majdagg skiljer sig nämnvärt från junidagg, men också hur man samlar in gallonvis med dagg för att kunna göra alla experiment som beskrivs i redogörelsen.

En personlig favorit utgörs av en notis om att en vetgirig man i Paris hade berättat för en vän i London, att att han av en bekant hade fått information om att Signor Septalio från Milan kände hemligheten att göra bra porslin, så som man gör det i Kina!

Men mest intressant är nog ändå de första spåren av proto-vetenskapsteori som exempelvis den författad av Mr. Boyle, vilken beskriver ‘The Usefulness of Natural and Experimental Philosophy’ om vad som utgör en god naturhistoria över ett rikes naturliga företräden tillsammans med dess inbyggares drag och traditioner. Här beskrivs allt som är vetbart och värt att veta när det gäller de fyra elementen.

Eller ta Robert Hooke som meddelar att i den mikrografi i vilken man kan göra fysiologiska beskrivningar av mycket små kroppar med hjälp av förstoringsglas och optiska linser möjligen kan upptäcka naturens inneboende hemlighet.

Att läsa första volymen av Philosophical Transaction är som att gå en snabbkurs i naturvetenskap sedd genom ögonen på de som idag utgör grundkadern i vetenskapens historia. Här kan man bli fast länge!

http://rstl.royalsocietypublishing.org/

Sociala medier och vetenskapens praktik

Posted on by

Forskare vid LSE:s “Impact of the Social Sciences Project” diskuterar hur sociala medier allt mer börjar fungera som en  inofficiell miljö för bedömning av vetenskaplig kvalitet samt hur vetenskaplig kommunikation förändras som en konsekvens av nya teknologier. Nyckelmeningen i inlägget är:

Social media can be seen as a constantly shifting system of peer evaluation, where our standing is based on the value we bring to the network. How do we as scholars assign value to what we do on social media and how we do it? How it relates to more conventional and accepted measures such as publishing in peer-reviewed journals or speaking at conferences? Impact of Social Sciences

Jag uppfattar att LSE-forskarna har ett normativt förhållningssätt och att de menar att de kan bidra till att fostra forskare att behålla sin tilltro till peer-reviewade publikationer trots de sociala mediernas intåg i den akademiska debatten.