F-f-f-Forskningsgsproposition!

Photo of The Shard – Tower of Babel

The Shard – Tower of Babel (eget foto).

I dag släpptes regeringens forsknings- och innovationsproposition med den lite corny titeln ”Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige”. Men om man öppnar den så möter man ett rikt utbud av satsningar på flera viktiga frågor inom samhället där vår sektor kan få betydelse, exempelvis hållbarhet och samhällets säkerhet, inte minst när det gäller samhällets digitalisering. Mer specifikt högskolerelaterat lyfts akademisk frihet och öppen tillgång och humaniora fram med både vissa förändringar i prislappar, särskilda satsningar och idén om forskarskolor. Öppen tillgång har en fortsatt mycket stark ställning i regeringens ögon och tidsplanen har justerats upp, så att de meddelar att de nu förväntar sig att all offentligt finansierad forskning publiceras med omedelbar öppen tillgång from 2021, en formulering som sätter regerings position i linje med den som drivs av ett antal Europeiska (and beyond) finansiärer under benämningen ’Coalition S’ och innebär att vi nu är där. En sak som inte diskuteras så mycket är att detta får stora konsekvenser för oss då det också innebär att all forskning som vi publicerar på internfinansierad forskningstid bör publiceras med öppen tillgång. Glädjande nog finner jag några formuleringar om behovet av att följa upp och mäta det nationella arbetet för ett öppet forskningssystem, att utforma tydliga incitament som främjar öppen vetenskap, samt behovet att göra vetenskapliga böcker och svenska tidskrifter möjliga att publicera, som är hämtade från de utredningar som medarbetare vid Bibliotekshögskolan arbetat med tillsammans med KB under de senaste åren.

För mina egna forskningsintressen så var det mest intressanta beskedet att den automatiserade resursomfördelningsmodell som infördes 2010, men som sedan 2016 inte fullt ut har använts – som utgår från lärosätenas prestation vad gäller erhållandet av externa medel och citeringar – skrotas from 2023. I stället hänvisas till en sakkunniggranskad resurstilldelning som skall återfinnas i Styr- och resursutredningen (Struten, SOU2019:6). Jag har trots viss ansträngning inte funnit någon färdig modell där, om än en viljeinriktning åt det hållet. Risken är att vi går mot ganska kostsam process, likt REF i Storbritannien eller Vetenskapsrådets FOKUS, som skrotades av regeringen för några år sedan.

Glädjande nog aviserar regeringen att styrningen av högskolan skall genomsyras av en hög grad av självbestämmande i sektorn. Det finns delade uppfattningar i efterdebatten, där särskilt SFS verkar mena att undervisningen missgynnas, vilket avfärdas av andra, som pekar på att forskningsresurserna istället ökar. Men jag uppfattar att regeringen har tagit stor hänsyn till Pam Fredmans styr- och resursutredning som ju efterfrågade ett samlat tag om forsknings- och utbildningspolitik. Andra får gärna fylla i om dessa frågor, jag här inte så insatt just här.

Sist några övergripande frågor. Akademisk frihet skrivs in på ett tydligare sätt i högskolelagen och samtidigt lyckades Regeringen även få in ”livslångt lärande genom vad jag nästan uppfattar som en kupp: ”om ni vill ha A så får ni också ta B” tidigare i vår. Vidare lyfts samverkan med det omgivande samhället in i högskolelagen utöver ”att informera om sin verksamhet”, som det står i högskoleförordningen och remissinstansernas insisterande om att samverkan är en dubbelriktad process har tagits ad notam av regeringen, vilket är glädjande.

Sammanfattningsvis skulle jag kalla det en ambitiös och genomarbetad forsknings- och innovationspropp, som sannolikt kommer kommer få betydelse för forskningspolitiken på lite längre sikt, vilket förstås är ett mål.

Teknologi är blott politik med andra medel

Övergripande evalueringar av det svenska forskningspolitiska systemet saknas nästan helt. Detta är lite förvånande, med tanke på alla inspel till regeringens kommande forskningsproposition som just nu duggar tätt. Några tidningar reproducerar idag en TT-nyhet (1, 2, 3) om en aktuell OECD-rapport som i brist på källhänvisning eller ens avgivande av titeln på rapporten kunde ha gått mig förbi (Insert: Rapporten är en uppföljning av en tidigare utförd evaluering från 2012 (1)). På högskoleläckan gavs dock en länk till ett Vinnovaseminarium Cameldär rapporten hade diskuterats idag. Jag har endast hunnit skumma rapporten, och förutom att den verkar vederhäftig och faktaspäckad i sin analys (trots att den helt saknar referenser till empiriska källdata eller till och med referenser!) så ger den flera ganska kritiska kommentarer till svensk forskningspolitik av idag. I TT-nyheten framställs kritiken vara riktad mot den tidigare Alliansregeringen och även om pekpinnar riktas i den riktningen, så står det klart att även det akademiska ledarskapet vid de svenska lärosätena förtjänar granskning.

Det är notabelt att rapporten genomgående lyfter fram Vinnovas roll i den svenska forskningspolitiken: De skall ansvara för att samhälleliga utmaningar möts, de prisas för sina satsningar på EU-initiativ och att VINNOVA skulle kunna erbjuda ett korrelat mot dominansen av akademiker bland forskningsrådens ledamöter[!] (s 22)

Till rapportens mer specifika bidrag vill jag lyfta följande:

Resonemanget om kraven på ökade basanslag, som nästan enhälligt lyfts av akademin idag är särskilt viktigt att skärskåda och reflektera över:

“While Swedish universities have for some decades made it clear that they want to receive a higher proportion of their research income in the form of institutional funding or GUF*, evidence from international experience or statistics does not show any clear way to connect the proportion of university income from this source with overall performance” (s 13),

och lite längre ner verkar rapporten snarare lägga ansvaret på lärosätenas ledningar:

“it appears that Sweden’s “good but not sufficiently excellent” scientific performance points to a failure by university management to be selective combined with sub-optimal mechanisms affecting the allocation of funds (whether from TPF with its medium-sized instruments or from the way the universities allocate GUF Internally).” (ibid.)

Kan det månne vara att de flesta lärosätena har försökt kopiera den nationella resurstilldelningsprincipen (bibliometri och externa anslag) ner på fakultets-, institutions- eller till och med individnivå? Detta utan evidens att sådana modeller fungerar på dessa lägre nivåer. Ytterligare en aspekt är att lärosätenas ledningar riskerar att frånsäga sig möjligheten till strategiska satsningar när de bakbinds av de mekanistiska systemen?

Så här skriver jag och Pieta Eklund i ett längre utdrag ur vår rapport om resurstilldelningsmodeller vid svenska lärosäten:

“(L)ärosätenas ledningar riskerar att förlora möjligheten att bedriva ett aktivt kvalitetsgrundande arbete när till synes neutrala och förment sakliga data tillåts utöva direkt avräkning mot forskarnas prestationer i en resursfördelningsmodell. För att utveckla detta resonemang vill vi argumentera för att en tilltro till en alltför standardiserad, och en för vetenskapen generellt utvecklad bibliometrisk indikatormodell riskerar att bli en hämsko för den ledning som aktivt vill styra forskningen mot att utveckla egna profilområden och satsningar på vad som vid lärosätet uppfattas som starka miljöer. Det är exempelvis tveksamt om en indikatormodell som endast ger incitament att publicera i specifika kanaler kan gynna forskningens kvalitet annat än att stärka lärosätets prestation i den nationella tilldelningen. En sådan instrumentell syn på det vetenskapliga publicerandet är problematisk av flera skäl. Förutom att det helt missar publicerandets aktiva roll i den vetenskapliga praktiken som en integrerad del av vad det innebär ”att forska”, riskerar man att förlora initiativet att leda den egna verksamheten. När man sätter sin tillit till externa processer eller till och med de automatiserade verktyg som indikatormodellerna erbjuder så tvingas man att underställa sig detta verktygs agens och betrakta detta som styrande för de egna kvalitetsgranskningssystemen. Slutligen är detta kortsiktigt, då såväl indexets tekniska funktion som politikens inriktning och nationella modell är i ständig omvandling. Vad som gynnar lärosätet och dess forskare vid en tidpunkt kan mycket väl vara negligerbart, eller i värsta fall verka negativt i den ekonomiska fördelningen fyra till fem år senare när utfallet av prestationer mäts och värderas.” (Nelhans och Eklund, 2015, s 51-52)

En mycket glädjande uppmaning är att OECD-rapporten föreslår att Sverige skall satsa mer på foresight och andra övningar för att bättre identifiera strategiska områden värda att satsa på. Mindre glädjande är avsaknaden av humaniora och samhällsvetenskaperna med sin kritiska förmåga att granska och ställa den implicita teknikdeterminismen i “innovationssystem” i strålkastarljuset. Det behövs mer än tekniskt “know-how” för att nå framgång i forskning och innovation; det krävs reflexiv förmåga att relatera kortsiktiga lösningar till långsiktiga samhälleliga och ekologiska problem. Informationsteknologins snabba utveckling reser många frågor om övervakning och kontroll. Och att mänsklig integritet kommer i skymundan är mer regel än undantag. För vem kan förvägra reglering eller underrättelsetjänsters möjlighet att lyssna av krypterade elektroniska nätverk som Skype, WhatsApp och Kik, när det avslöjas att terroristerna bakom de avskyvärda attackerna i Paris verkar ha begagnat sig av dessa kommunikationsmedel för att undvika att bli upptäckta? Teknologi är blott politik med andra medel.

Referenser:

Nelhans, G. & Eklund, P. (2015). Resursfördelningsmodeller på bibliometrisk grund vid ett urval svenska lärosäten. Vetenskap för profession Nr. 30, ISSN 1654-6520. Borås: Högskolan i Borås (1).

OECD Reviews of Innovation Policy: Sweden 2015. Overall Assessment and Recommendations Preliminary Version (1).

* Här är en kort förkortningsordlista: TPF: Third Party Funding = externa anslag; GUF: General University Funds = basanslag, om jag förstår rapporten rätt.