Jag organiserade i höstas en session på vår konferens Science Technology Indicators ungefär samtidigt som Nivå X infördes i Norge. Detta var samtidigt som en av fältets tidskrifter, Scientometrics, föll för trycket från Frontiers, ett annat Schweiziskt förlag som livnär sig på APC:er likt MDPI och drog tillbaks en artikel som innehöll anklagelser om tvivelaktig publiceringsverksamhet.
Man kan inte höra diskussionerna mellan presentationerna, men flera av deltagarna diskuterade just Sustainability, t ex vid 19:30 där Jakaria Rahman vid Chalmers bibliotek diskuterar problematiken för biblioteken att stödja forskare när det å ena sidan är känt att ett förlag har problematiska publiceringspraktiker samtidigt som enskilda bibliometriska mått påvisar att tidskriften är pålitlig.
Nota bene att Sustainability fortsatt är indexerad i WoS, (samt JCR: dess JIF är 3,4 baserat på 11,000 artiklar publicerade 2018-19!) Scopus, Dimensions och det är hart när omöjligt att stänga ut ens välkänt tvivelaktiga tidskrifter från att erhålla ett DOI.
Ett annat problem som tas upp i den sista presentationen av Gunnar Sivertsen, NIFU är att även de etablerade förlagens tidskrifter börjar uppvisa tvivelaktiga beteenden, där redaktionsprocessen ibland verkar komprommeteras, samt extrem korta ledtider, vilket i sig indikerar slarvigt utför peer review kan noteras. Det är en sak att ifrågaätta ett Gold-OA-förlag, som kanske redan misstänkliggjorts på grund av att den utnyttjar nya finansieringsformer, men vad skall man säga när Elsevier, Wiley, eller tom universitetspresserna uppvisa samma beteende?