What is the position on Open Access among doctoral students in 2024?

Posted on by

Open access views among PhD students at the University of Borås, Spring 2024

The doctoral students in the Information Seeking course at the University of Borås have quite a diverse view on Open Access. In their statement about how they plan to publish, they all made comments about Open Access. This is fun, since it gives a glimpse of a cross section of disciplinary views on Open Access. The doctoral students come from disciplines so diverse as soft robotics, design science, resource recovery, caring sciences and information science, to name a few.

“In addition, Open access publishing is an established practice in the field of scholarly communication and scientometrics. Many journals in the field offer open access options or are fully open access. In Sweden, publishing in OA is a requirement, especially for research that is being funded by Swedish Research Council. Furthermore, Open Access makes research easily available, which increases its visibility and citation potential. However, some questionable journals may undermine the credibility of Open Access publishing according to […]”

“The current project is funded governmentally, and thus includes open-access scientific publications and practitioners’ reports.”

“Within my supervisory group, open access has always been a given. The only reason not to pursue it would be if one of the two major journals in our research field were to accept one of my manuscripts, The prestige of being published in those journals takes precedence over accessibility.”

“Open access är vedertaget i ämnesområdet även om det finns exempel bland de allra mest ansedda tidskrifterna där andra lösningar förekommer …”

“…and by publishing with open access I will increase my chances of making an impact with my results…”

“…if it is not feasible to publish with open access, I can always consider parallel publishing, to gain more accessibility of my work.”

“…sträva efter att publicera i etablerade tidskrifter med open access som lämpar sig för ämnet och når så många läsare som möjligt.”

“I aim to publish in the journals covered by Bibsam while also publishing parallelly in DiVa. It is of course important that the journal has good visibility to reach a specific target audience, but it is possibly more important to publish open access.”

“…sources and platforms that facilitate open-access distribution, the strategy aims to make research findings easily accessible to a wide range of audiences, including researchers, industry professionals, and the general public.”

“…as well as exhibitions at galleries and conferences and aims to be published in papers and articles where I see a potential within open access publications…”

“[The society publishes] …an open access international and peer-reviewed journal welcoming artistic research from all disciplines.”

“In recent years, Open Access publications have gained popularity and are now considered a “golden standard” of medical research. Clinical trials need to be publicly pre-registered. Data analyses can also be pre-registered. Journals often provide online repositories for “Open Data”, and ask for a data availability statement upon submission of a research manuscript.”

New article: Anti-transparency within the EU shift to open science

Posted on by

New article (w./Prof. Jan Nolin): “Anti-transparency within the EU shift to open science” in Science and Public Policy is out today. We trace the actors and the (not so) open consultation processes that led to coining the phenomenon “Open Science” and not “Science 2.0”

Here is the author accepted manuscript (AAM): Anti-transparency within the EU shift to open science -accepted version

This is a pre-copyedited, author-produced version of an article accepted for publication in Science and Public Policy following peer review. The version of record of Gustaf Nelhans, Jan Nolin, Anti-transparency within the EU shift to open science, Science and Public Policy, 2022;, scac039 is available online at: https://academic.oup.com/spp/advance-article-abstract/doi/10.1093/scipol/scac039/6730548 and https://doi.org/10.1093/scipol/scac039

Tvivelaktig publicering och gråzoner

Link

Jag organiserade i höstas en session på vår konferens Science Technology Indicators ungefär samtidigt som Nivå X infördes i Norge. Detta var samtidigt som en av fältets tidskrifter, Scientometrics, föll för trycket från Frontiers, ett annat Schweiziskt förlag som livnär sig på APC:er likt MDPI och drog tillbaks en artikel som innehöll anklagelser om tvivelaktig publiceringsverksamhet.
Man kan inte höra diskussionerna mellan presentationerna, men flera av deltagarna diskuterade just Sustainability, t ex vid 19:30 där Jakaria Rahman vid Chalmers bibliotek diskuterar problematiken för biblioteken att stödja forskare när det å ena sidan är känt att ett förlag har problematiska publiceringspraktiker samtidigt som enskilda bibliometriska mått påvisar att tidskriften är pålitlig.
Nota bene att Sustainability fortsatt är indexerad i WoS, (samt JCR: dess JIF är 3,4 baserat på 11,000 artiklar publicerade 2018-19!) Scopus, Dimensions och det är hart när omöjligt att stänga ut ens välkänt tvivelaktiga tidskrifter från att erhålla ett DOI.
Ett annat problem som tas upp i den sista presentationen av Gunnar Sivertsen, NIFU är att även de etablerade förlagens tidskrifter börjar uppvisa tvivelaktiga beteenden, där redaktionsprocessen ibland verkar komprommeteras, samt extrem korta ledtider, vilket i sig indikerar slarvigt utför peer review kan noteras. Det är en sak att ifrågaätta ett Gold-OA-förlag, som kanske redan misstänkliggjorts på grund av att den utnyttjar nya finansieringsformer, men vad skall man säga när Elsevier, Wiley, eller tom universitetspresserna uppvisa samma beteende?

F-f-f-Forskningsgsproposition!

Posted on by
Photo of The Shard – Tower of Babel

The Shard – Tower of Babel (eget foto).

I dag släpptes regeringens forsknings- och innovationsproposition med den lite corny titeln ”Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige”. Men om man öppnar den så möter man ett rikt utbud av satsningar på flera viktiga frågor inom samhället där vår sektor kan få betydelse, exempelvis hållbarhet och samhällets säkerhet, inte minst när det gäller samhällets digitalisering. Mer specifikt högskolerelaterat lyfts akademisk frihet och öppen tillgång och humaniora fram med både vissa förändringar i prislappar, särskilda satsningar och idén om forskarskolor. Öppen tillgång har en fortsatt mycket stark ställning i regeringens ögon och tidsplanen har justerats upp, så att de meddelar att de nu förväntar sig att all offentligt finansierad forskning publiceras med omedelbar öppen tillgång from 2021, en formulering som sätter regerings position i linje med den som drivs av ett antal Europeiska (and beyond) finansiärer under benämningen ’Coalition S’ och innebär att vi nu är där. En sak som inte diskuteras så mycket är att detta får stora konsekvenser för oss då det också innebär att all forskning som vi publicerar på internfinansierad forskningstid bör publiceras med öppen tillgång. Glädjande nog finner jag några formuleringar om behovet av att följa upp och mäta det nationella arbetet för ett öppet forskningssystem, att utforma tydliga incitament som främjar öppen vetenskap, samt behovet att göra vetenskapliga böcker och svenska tidskrifter möjliga att publicera, som är hämtade från de utredningar som medarbetare vid Bibliotekshögskolan arbetat med tillsammans med KB under de senaste åren.

För mina egna forskningsintressen så var det mest intressanta beskedet att den automatiserade resursomfördelningsmodell som infördes 2010, men som sedan 2016 inte fullt ut har använts – som utgår från lärosätenas prestation vad gäller erhållandet av externa medel och citeringar – skrotas from 2023. I stället hänvisas till en sakkunniggranskad resurstilldelning som skall återfinnas i Styr- och resursutredningen (Struten, SOU2019:6). Jag har trots viss ansträngning inte funnit någon färdig modell där, om än en viljeinriktning åt det hållet. Risken är att vi går mot ganska kostsam process, likt REF i Storbritannien eller Vetenskapsrådets FOKUS, som skrotades av regeringen för några år sedan.

Glädjande nog aviserar regeringen att styrningen av högskolan skall genomsyras av en hög grad av självbestämmande i sektorn. Det finns delade uppfattningar i efterdebatten, där särskilt SFS verkar mena att undervisningen missgynnas, vilket avfärdas av andra, som pekar på att forskningsresurserna istället ökar. Men jag uppfattar att regeringen har tagit stor hänsyn till Pam Fredmans styr- och resursutredning som ju efterfrågade ett samlat tag om forsknings- och utbildningspolitik. Andra får gärna fylla i om dessa frågor, jag här inte så insatt just här.

Sist några övergripande frågor. Akademisk frihet skrivs in på ett tydligare sätt i högskolelagen och samtidigt lyckades Regeringen även få in ”livslångt lärande genom vad jag nästan uppfattar som en kupp: ”om ni vill ha A så får ni också ta B” tidigare i vår. Vidare lyfts samverkan med det omgivande samhället in i högskolelagen utöver ”att informera om sin verksamhet”, som det står i högskoleförordningen och remissinstansernas insisterande om att samverkan är en dubbelriktad process har tagits ad notam av regeringen, vilket är glädjande.

Sammanfattningsvis skulle jag kalla det en ambitiös och genomarbetad forsknings- och innovationspropp, som sannolikt kommer kommer få betydelse för forskningspolitiken på lite längre sikt, vilket förstås är ett mål.

Vad är vetenskapsteori?

Posted on by

Mot bakgrund av en grej som Bo Rothstein skrev i DN om att vetenskapsteori och vetenskapsfilofi förleder massorna kom jag att diskutera vetenskapsteori med några filosofer på Högskoleläckan en dag. Så här skrev jag, ungefär:

Här är en utförlig (nåja) redogörelse av skillnaderna mellan vetenskapsteori och vetenskapsfilosofi: Ämnet vetenskapsteori bildades i Göteborg i och med att Håkan Törnebohm fick en personlig professur 1963. Ämnet har också haft en professur i Umeå.

Vetenskapsteori finns i praktiken nästan endast i Sverige och har sin närmaste granne i tyskans Wissenschaftstheorie.

Till skillnad från vetenskapsfilosofi så är ämnet ett empiriskt forskningsämne som behandlar (åtminstone) historiska, sociologiska, psykologiska och antropologiska aspekter av vetenskaplig forskning. ‘Naturligtvis’, för att apostrofera en känd vetenskapssociologisk forskare som retat gallfeber på kritiker, ingår även kognitiva aspekter av vetenskaplig forskning.

På engelska, precis som Christian förtjänstfullt nämnt ovan är vetenskapsteori idag ofta besläktat med Science & Technology Studies, ett eklektiskt ämne som ofta, men inte alltid kopplas till ‘konstruktivistiska vetenskapsstudier’. Men det finns både low-church och high-churchvarianter med varierande grad av relativistiska anspråk.

Kärt barn har många namn och ett annat skulle kunna vara research on research. Ett som tidigare fått visst genomslag är metascience, som den nyligen bortgångne argentinske vetenskapsforskaren Mario Bunge myntade. Idag talas det ibland om Science of science, men det har övertagits av fysiker som gör scientometri och bygger vidare på vetenskapshistikern Derek DeSolla Price idéer om en ‘quantitative theory of science’. De publicerar megastudier över “miljoner” publikationer eller andra mätpunkter och berättar ofta “hur det är” med exempelvis den ultimata forskargruppsstorleken (liten, men varierande storlek, enligt en feature i Curie förra året).

Till skillnad från vetenskapsfilosofi har alltså vetenskapsteori att göra med “vetenskapliga studier av forskning”. Men som ovanstående resonemang antyder så kan man säga att idéer om vad som är vetenskapligt skiljer sig åtskilligt. Och det är faktiskt vad Rothsteins ursprungliga artikel handlar om, men man kan undra om Rothstein endast erkänner ett perspektiv på vetenskapsbegrepp – sitt eget?

 

Prestationsbaserad tilldelning i regeringens budgetar 2015-2020

Posted on by

Nedanstående redovisning utgör ett försök från min sida att utröna utvecklingen av den svenska prestationsbaserade resurstilldelningen mellan åren 2015 och 2020. Som enda källa har budgetpropositionerna för dessa år granskats. Sidhänvisningar som görs i anslutning till citat hör till respektive års propositionstext för utgiftsområde 16. Samtliga dokument finns tillgängliga via regeringens webplats.

I forskningspropositionen 2008/09:50 infördes den Svenska prestationsbaserade resurstilldelningsmodellen som innefattade omfördelning av 10 % och sena 20% av basanslagen för forskning, samt samtliga nya medel som tillfördes forskningen vid lärosätena. De två indikatorerna innefattade citeringar i WoS-indexerade tidskrifter och Externt erhållna medel (EU och VR, om jag inte minns fel). I budgetpropositionen för 2018 införde regeringen en samverkansindikator.

2015: PROP. 2014/15:1 UTGIFTSOMRÅDE 16

I budgetpropositionen för 2015 föreslås inga förändringar i fördelningen av anslagen till forskning och utbildning på forskarnivå. (s 192)

Dock beslutade riksdagen om oppositionens budget, som, förutom några viktiga lapsusar (bland annat saknades stiftelsehögskolorna omfördelningen) i stort sätt följde principen om att 20% av basmedlen, samt nya tillförda medel skulle fördelas baserat på den prestationsbaserade modellen

2016: PROP. 2015/16:1 UTGIFTSOMRÅDE 16

Regeringen föreslår att medlen fördelas baserat på de principer som redovisades i propositionen, men för att stärka forskningen vid alla lärosäten föreslår regeringen att alla lärosäten som ingår i resursfördelningsmodellen garanteras minst 5 miljoner kronor i ökade anslag till forskning och forskarutbildning när resultatet av omfördelning och fördelning av nya medel slås samman. (s 207)

Och:

I propositionen Forskning och innovation redovisade regeringen att en del av anslagen till forskning och forskarutbildningen årligen ska omfattas av en omfördelning för att skapa drivkrafter för högre kvalitet. I budgetpropositionen för 2015 ingick dock inget förslag till omfördelning. I den budget som riksdagen beslutade för 2015 ingår en omfördelning av anslagen, men i 2015 års omfördelning ingick inte Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jönköping. Beräkningssättet skilde sig också något från den omfördelning som föreslogs i budgetpropositionen för 2014. Den viktning av de använda indikatorer som görs för att inte missgynna bl.a. humaniora och samhällsvetenskap justerades för Sveriges lantbruksuniversitet, Blekinge tekniska högskola, Malmö högskola och Mälardalens högskola för att ge dem mer rättvisande värden i linje med hur andra lärosäten beräknats. Samtliga justeringar innebär att de berörda lärosätenas vikter ökar. Omfördelning för 2016 är beräknat  på samma sätt som omfördelningen för 2015 och inkluderar Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jönköping. Resultatet för dessa lärosäten omfattar därmed två år. (s 207-8)

2017: PROP. 2016/17:1 UTGIFTSOMRÅDE 16

Regeringen avser […] att återkomma om fördelningen av resurserna till forskning och utbildning på forskarnivå i kommande budgetpropositioner och i den forskningspolitiska propositionen. För att säkerställa långsiktigheten i forskningspolitiken kommer de ökade anslagen delvis att fördelas med hjälp av de utgångspunkter som presenterades i propositionen Ett lyft för forskning och innovation (prop. 2008/09:50). Regeringen avser dock att låta universitets och högskolors samverkan med det omgivande samhället i högre grad påverka för-delningen av medlen. (s. 207-8)

Men samtidigt:

I denna proposition föreslås inga förändringar i fördelningen av anslagen till forskning och utbildning på forskarnivå. (s. 208)

2018: PROP. 2017/18:1 UTGIFTSOMRÅDE 16

I budgetpropositionen för 2018 fördelades ökade resurser enligt den prestationsbaserade modellen. Därtill infördes en tredje indikator om samverkan som bygger på två pilotsudier utförda av Vinnova. Här förklaras dock vad den lite kryptiska formuleringen “föreslås inga förändringar i fördelningen av anslagen…”. I klarspråk verkar det betyda att omfördelningen av 20 % av de befintliga medlen som tidigare omfördelats, inte längre kommer att ske:

I 2017 års budgetproposition gjordes ingen omfördelning av befintliga anslag för forskning och utbildning på forskarnivå baserad på citeringar och publiceringar (s.k. bibliometri) och externa medel. Mot bakgrund av de principer som regeringen har infört för att stärka forskningsanknytningen i samtliga utbildningar och ge goda förutsättningar för att bedriva forskning vid alla lärosäten, kommer det inte att ske en omfördelning av befintliga anslag 2018. (s. 210)

Och, gällande samverkan :

Styr- och resursutredningen har bl.a. i uppdrag att föreslå på vilket sätt anslag för utbildning och forskning bör tilldelas så att lärosätena får förutsättningar att bedriva långsiktig verksamhet, kan nå målen för utbildning och forskning samt uppnå högsta möjliga kvalitet. Utredningen ska också bedöma om användningsområdena i dag för direkta forskningsanslag respektive externa forskningsmedel är ändamålsenliga, och föreslå hur samverkan med det omgivande samhället kan premieras ekonomiskt.

I avvaktan på utredningens förslag avser regeringen att använda Vinnovas bedömningar av samverkan med det omgivande samhället som grund för tilldelning av en del av de ökade resurserna. Vinnova fick 2013 i uppdrag av regeringen att årligen fördela medel till universitet och högskolor utifrån kvalitet och prestation i samverkan med det omgivande samhället. Resurstilldelning utifrån samverkan kommer därför att 2018 göras utifrån den bedömning som Vinnova har gjort av lärosätenas strategier för samverkan. (s 210)

2019: PROP. 2018/19:1 UTGIFTSOMRÅDE 16

Omfördelningen nämns inte omfördelningen över huvud taget och inte heller Vinnovas samverkansindikator. Däremot framgår det i Prop. 2019/20:1 (se nedan) att lärosätenas ökade tilldelning som meddelats i vårpropositionen 2019 nu ”permanentas”, varför det är möjligt att regeringen återinförde modellen för fördelning av ökade anslag när vårpropositionens budget togs av riksdagen. Jag kan inte utröna om det tillförts några ökade medel som skulle kunna fördelas enligt prestationsbaserade principer.

2020: PROP. 2019/20:1 UTGIFTSOMRÅDE 16

Nu är den prestationsbaserade modellen tillbaks i fördelningen av ökade medel. Däremot framgår det inte om omfördelningen av 20% av de befintliga medlen görs enligt samma princip (sannolikt inte):

”Fördelning av ökningen av anslagen för forskning

I den forskningspolitiska propositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft (prop. 2016/17:50, bet. 2016/17:UbU12, rskr. 2016/17:208) aviserades en ökning av anslagen för forskning och utbildning på forskarnivå 2020. Tabell 5.15 visar hur ökningen fördelar sig mellan de lärosäten som ingår i den kvalitetsbaserade resursfördelningsmodellen. Medel fördelas dels utifrån kvalitetsindikatorerna citeringar och externa medel, dels utifrån samverkan i enlighet med de principer som be-skrevs i budgetpropositionen för 2018 (prop. 2017/18:1 utg.omr. 16, bet. 2017/18:UbU:1, rskr. 2017/18:125). Se vidare berörda universitets och högskolors anslag för forskning och utbildning på forskarnivå.” (s. 172)

Fördelningen av de ökade anslagen anges i tabell 5.15: ”Ökning av anslagen för forskning och utbildning på forskarnivå – fördelning utifrån bibliometri, externa medel och samverkan 2020” (s 173).

När man läser avsnitten som berör forskningsanslag till respektive lärosäte, så framgår att fördelning enligt prestationsbaserad modell införts i regeringens vårändringsbudget 2019 och att det är samma princip, meddelad i forskningspropositionen 2016/17-50 ”Kunskap i samverkan…” som skall gälla. Se exempelvis texten för Göteborgs universitet:

Anslaget beräknas öka med 34 210 000 kronor fr.o.m. 2020 till följd av fördelning av den ökning av universitets och högskolors anslag för forskning och utbildning på forskarnivå som aviserades i forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft. Av samma anledning beräknas anslaget öka med 21 391 000 kronor fr.o.m. 2020 vilket medför att ökningen som föreslogs i propositionen Vårändringsbudget för 2019 överförs permanent. (s 180)

Slutsatser

Sammanfattningsvis: mellan 2010-14 använde regeringen en modell att omfördela en del av de befintliga medlen baserat på en prestationsbaserad modell. I budgetarna för 2015 och 2016 på avvikande sätt. I den förra på grund av att det var oppositionens budget som klubbades och i den andra eftersom regeringen tillsköt alla lärosäten medel att åtminstone få 5 miljoner i ökad tilldelning. 2017-2018 användes prestationsbaserad modell för ökade anslag, men inte för 20% av befintliga anslag. 2018 infördes samverkansindikatorn.

I 2019 års budget anges ingen prestationsbaserad tilldelning över huvud taget, men den verkar ha återkommit i vårbudgeten. Slutligen, i 2020 års budget finns de tre prestationsbaserade indikatorerna medtagna. De används för att fördela nya anslag, men inte för att omfördela 20% av forskningsanslagen till lärosätena.

Angående arXiv som giltig publiceringskanal för öppen tillgång / Plan S

Posted on by

Diskussionen om varför arXiv svårligen kan fungera som etablerad publiceringskanal för öppet tillgängliga alster har stötts och blötts i Högskoleläckan en mängd gånger. Nedan försöker jag presentera argumenten så tydligt som möjligt för att visa varför arXiv, i sin nuvarande form, svårligen kan accepteras som ändstation för vetenskaplig publicering enligt öppen tillgång, men väl som kommunikationskanal för forskning ”in progress”. Texten var från början skrivet som en kommentar i ’läckan, men pga dess längd valde jag att lägga den här i stället. Jag har låtit det behålla sin argumenterande ton, så ursäkta om den är lite förmanande.

För att klargöra frågan om *rXiv och öppen tillgång en gång för alla:

– Ett av de viktigaste argumenten mot öppen tillgång är att det finns risk att kvaliteten hotas, sant?

– Preprintarkiv som arXiv saknar inbyggda system för sakkunniggranskning, eller hur? (ja, jag vet att man kan uppdatera arXiv-versionen med accepterat manus, men handen på hjärtat, hur ofta sker det i praktiken?)

– Ergo: preprints kan inte ses som en slutprodukt för vetenskaplig forskning. Det betyder inte att de inte fungerar just som preprintservrar för utbyte mellan forskare. Och ingenting hindrar oss från att fortsätta använda preprints för att kommunicera vår forskning under tiden som den sker.

Men! Mig veterligen, och rätta mig gärna om jag har fel, så kräver de flesta discipliner att forskare redovisar sakkunniggranskade publiceringar vid meritering. Denna post utgår från en diskussion som jag hade med två professorer i fysik vid GU/CTH och mina exempel är därför hämtade ur naturvetenskap. Jag är förstås inte expert på publiceringstraditionerna i varje enskilt ämne, men jag är rätt säker på att det är ovanligt med doktorsavhandlingar som släpps upp utan en enda sakkunniggranskad publikation i fysik. Och om vi läser ”Regler för antagning av oavlönade docenter vid Naturvetenskapliga fakulteten vid GU” så anges där:

Den vetenskapliga produktionen i de naturvetenskapliga ämnena dokumenteras vanligen i form av originalarbeten, det vill säga artiklar som är tryckta eller accepterade för publikation i välrenommerade internationella vetenskapliga tidskrifter med referee-system. Manuskript som ännu inte är accepterade och som den sökande önskar få beaktade, ska vara i sådant skick att de kan bedömas av sakkunniga.

 

Chalmers instruktioner är mer sparsmakade och inte lika tydliga med sakkunnigförfarandet. Där anges (generellt för alla discipliner) att sökande skall: ”ha publicerat sig i erkända, vetenskapliga tidskrifter eller samlingsverk i enlighet med existerande internationell publiceringstradition inom ämnet.” Men i checklistan som länkas från samma sida så anges att ansökan skall innehålla: ”Publikationslista som tydligt anger publikationer som publicerats i tidskrifter, etc. med referee-förfarande. ”

Min poäng är att öppen tillgång behöver en/flera modeller för publicering som är långsiktigt hållbar(a). Repositorier är som jag visat ovan en av de många vägar som forskare delar sina resultat med varandra, men jag skulle vara förvånad om regeln i fysik är att preprints är en acceptabel slutprodukt. Om man tittar på dessa fysikprofessorers publikationslistor i Google Scholar så är det genomgående högimpacttidskrifter och eller -konferenser, åtminstone bland de 100–200 mest välciterade publikationerna. arXiv finns där, men de publikationerna framstår inte som de med störst citeringsgenomslag, oavsett vad det exakt är ett mått på. Mitt intryck är att fysik, likväl som andra vetenskapliga discipliner betraktar sakkunniggranskning som om inte nödvändig, så åtminstone en viktig komponent för att bedöma vetenskaplig kvalitet.

 

Coda. Det ser dock ut som det finns en möjlig väg ut ur den problematiska situationen gällande hur preprint skall betraktas i relation till öppen tillgång. Om man går in i arXiv så ser man att vissa preprints har försetts med information om att manuskriptet har publicerats i tidskrift. Om man tar länkat preprint som exempel så framgår dessutom att manuskriptet har reviderats med ytterligare information. Om det gick att föra in information i arXiv om att manuskriptet är det slutgiltigt accepterade alstret för publicering (oavsett om det är typsatt i tidskriftens layout) OCH om all text och data var maskinläsbar XML-format (jag talar om artikelns data och inte eventuella dataset som forskningen bygger på, de täcks inte av Plan S), så ser jag inget hinder mot att lobba in arXiv som en giltig publiceringskanal för Plan S. Givetvis måste den uppfylla CC-BY, men det ankommer på tidskriften den är publicerad i och har inte specifikt med arXiv som eventuell publiceringskanal att göra Jag skulle med glädje argumentera för den saken, men det kräver som sagt bekräftelse på att artikeln är sakkunniggranskad och att den är maskinläsbar i XML-format.

Plan S och lärosätena – borde de vara mer aktiva och ta ansvar?

Posted on by

Vems ansvar är det att göra forskare medvetna om utvecklingen av publiceringssystemet? Jag menar att det är forskares eget ansvar att hålla sig à jour och att bidra till utvecklingen. För Plan S är är inte lärosätenas plan, utan finansiärers. Den är enligt min mening inte heller särskilt radikal, även om den ställer en del invanda, (men om sanningen skall fram, inte särskilt gamla, eller i alla ämnesområden särskilt etablerade) praktiker på ända. När det gäller att göra forskare medvetna om Plan S så har det genomförts såväl öppna hearings av finansiärer och flera lärosäten, som aktiviteter från biblioteken på de flesta lärosäten. Men då Plan S är finansiärernas plan och inte lärosätenas initiativ, så är det märkligt om inte frågorna lyfts upp i forskargrupper och av lokala forskarsamordnare vid institutioner, alltså av oss forskare själva.

Dubrovnik portal / eget foto

Vems ansvar är det att göra forskare medvetna om utvecklingen av publiceringssystemet? Jag menar att det är forskares eget ansvar att hålla sig à jour och att bidra till utvecklingen. För Plan S är är inte lärosätenas plan, utan finansiärers. Den är enligt min mening inte heller särskilt radikal, även om den ställer en del invanda, (men om sanningen skall fram, inte särskilt gamla, eller i alla ämnesområden särskilt etablerade) praktiker på ända. När det gäller att göra forskare medvetna om Plan S så har det genomförts såväl öppna hearings av finansiärer och flera lärosäten, som aktiviteter från biblioteken på de flesta lärosäten. Men då Plan S är finansiärernas plan och inte lärosätenas initiativ, så är det märkligt om inte frågorna lyfts upp i forskargrupper och av lokala forskarsamordnare vid institutioner, alltså av oss forskare själva.

I korthet formaliserar Plan S ett antal villkor för öppen tillgång som följer en lång tradition (med dagens mått mätt): Omedelbar öppen tillgång till minst sakkunniggranskat manuskript (alltså utan embargotider för åtkomsten), att publikationen skall vara maskinläsbar (alltså i någon form av xml) och en tydlig väg bort från så kallad hybridpublicering (”dubbeldippning”, där förlagen tar betalt både för prenumeration och för att köpa ut artikeln för ”öppen tillgång”.

I och med de reviderade implementeringsguiden så förtydligades att det finns många olika vägar till öppen tillgång, inklusive flip av tidskrifter till en fullt öppen modell, bekostad av antingen APC:er, transformativa ”read-and-publish-avtal” (likt det som Norge tecknat med Elsevier, även om det inte är klart att just det avtalet är Plan S tillämpligt) eller fullt öppna tidskrifter med extern finansiering av exempelvis forskningsråd eller andra aktörer. Men också att parallellpublicering i öppna arkiv (av minst sakkunniggranskat manuskript) och i specialfallet hybridtidskrifter med tydlig väg till fullt öppet tillgänglig modell.

Plan S driver alltså på övergången till öppen tillgång och om det är något jag tycker att man skall vara uppmärksam på är att det förstås finns vinstdrivande intressen som gärna vill sko sig på övergången och att koalitionen bakom Plan S inte mer aktivt sökt samordna initiativet med forskardrivna initiativ till öppen tillgång, inte minst preprintarkiv och andra infrastrukturlösningar som OpenAIRE och nationalla publiceringsdatabaser som svenska SwePub och DiVA. Om det skall gå att skapa alternativ till genomkommersialiserade publiceringslösningar så måste det också finnas alternativ som

För just nu så är det faktiskt endast (vissa/hur många?) forskare, som i det länkade brevet ovan, som är riktigt kritiska till den föreslagna vägen. Till och med de flesta kommersiella förlagen uttrycker att de antingen redan är kompatibla (se exv Springer Nature som lanserat sig som utförare av ”Transformative Publishing”) eller indikerar hur de kommer att fortsätta arbeta i relation till Plan S (se tex Wiley’s kommentar om att ”Building Bridges, Not Barriers” nu i veckan).

Jag menar att risken är att vi forskare står kvar själva och kräver att ”vi måste behålla våra värderade hybridtidskrifter”, när resterande aktörer genomför förändringen. Genom att Plan S också väldigt tydligt visar hur de vill minska fokus på forskningsevaluering genom att värdera vilken ”kanal” forskningen publicerats i (läs ’journal impact factor’ eller ’prestigefyllda tidskrifter/förlag’), utan istället värdera forskning för dess eget kvalitativa innehåll, så visar de att de följer sådana viktiga (och i allmänhet hos forskare väl förankrade) ansatser som den så kallade ”San Fransiscodeklarationen” (DORA) eller Leidenmanifestet för ’ansvarsfull bibliometrisk evaluering’.

Min uppfattning är att kritik är viktig, men att vi Plan S inte avviker särskilt mycket från den utstakade väg som behöver tas för att fortsätta och i bästa fall förbättra det vetenskapliga publiceringssystemet så att det gynnar att god forskning kan spridas och återfinnas på ett sätt som gagnar kunskapsbildning. Det nuvarande publieringssystemet har en mängd problem men det är också sant att de värsta scenariorna för Plan S skapar minst lika problematiska strukturer. Därför menar jag att det är viktigt att vi forskare därför gör vår röst hörd genom att med konstruktiv och med kunskaper om det nuvarande publiceringssystemets fördelar och nackdelar visa hur vi vill att ett fungerande och diversifierat system som passar olika former av forskning kan genomföras.

Forskargruppers storlek och skilda typer av citeringsgenomslag

Posted on by

En studie i Nature diskuterar forskargruppsstorlek och drar slutsatser om vilken typ av forskning dn genererar på basis av bibliometriska data. Den lyfts i en Curieartikel här, som jag var inbjuden att kommentera, men då artikeln mer lade fokus på gruppstorlek och mina kommentarer snarare handlade om studiens upplägg och vilka slutsatser man kan dra på basis av jättemycket data så kom de inte med. Det ger mig dock möjlighet att utveckla mina resonemang lite mer. Texten nedan utgår från mina svar på journalistens frågor som var om disruptiveness är ett vettigt mått och om jag hade några synpunkter på författarnas metod och slutsatser.

Jag har inga speciella åsikter om forskarnas resultat men vill samtidigt lyfta några kritiska kommentarer gällande hur långt man kan dra statistiska data och hur man med en suggestiv benämning konstruerar fangtasieggande tolkningar. Författarna använder distinktionen ’disruptive research’ som står i kontrast ’developmental, eller mer kumulativt betonad forskning. Vem vill inte vara omvälvande? Mönstret går igen från Kuhns vetenskapsteori, han talar om revolutionerande gentemot pusselläggande forskning.

Den här artikeln är uttryck för en ny form av bibliometrisk studier som för enkelhets skull kan gå under beteckningen Science of Science efter en av sina utmärkande artiklar av Santo Fortunato et al, eller komplexa system, som använder numeriska modeller med enorma dataset för att identifiera statistiskt hållbara lagbundenheter om de fenomen de studerar. I den här studien: 24 miljoner artiklar och 38 miljoner forskare och deras publikationer under mer än ett halvt decennium. Det är å ena sidan bibliometrikerns våta dröm, men å andra sidan skulle jag vilja påstå att det finns risk att alla data döljer minst lika mycket som de plockar fram.

För lika mycket som lagbundenheter och statistiska samband kan beskrivas i termer av centralmått och korrelation mellan variabler, lika lite kan de säga om det faktiska innehållet i forskningen och vad det faktiskt är som gör att viss forskning får stort genomslag.

Själva måttet i sig är ganska intressant, att det går att skilja mellan artiklar som blir refererade av en litteratur som delar ursprungsartikelns referenser och artiklar för vilka de refererande artiklarna hänvisar till en helt annan litteratur, men frågan är exakt vad det visar.

I korthet kan man säga att vad som identifierats är ett slags gränsgångarnatur där en studie får stort genomslag i ett annat ämne än i vilket det är publicerat inom. Det är inte ovanligt när det gäller exempelvis metavetenskaplige discipliner som filosofi eller sociologi som får genomslag i exempelvis ekonomiområdet eller hälsoforskning. Jag har sett det i geografi, där GIS-teoretiska papers fått genomslag i epidemiologi eller entomologi(!) och därmed fått ett uppsving pga ett mycket större upptagningsområde i det refererande forskningsområdet.

Men problemet är att forskarna i mindre grad verkar kunna besvara varför det ser ut på ett visst sätt eller hur mekanismen för disruptiveness fungerar, istället att de med relativt stor säkerhet kan identifiera dessa mönster där de förekommer.

Som förklaring skulle man kunna resonera kring att ett stort team svårligen kan vara gränsgångare på det sätt som lyfts fram här, eftersom de av sin natur tenderar att vara mer mång- eller tvärvetenskaplig. Ett stort team av likasinnade monovetenskapliga forskare skulle antagligen vara redundant. Men något som jag alltså tycker att studien verkar sakna är förmågan att söka förstå den nya indikatorns funktion eller betydelse. Disruptiveness har ingen specifik definition utan blir en etikett på ett statistiskt samband som uppstår i modellen.

Så ja, det är ett intressant mått som är relativt distinkt och som kanske till och med kommer att införlivas i citeringsindexen tillsammans med råa citeringstal och aggregerade mått som h-index och Scopus nya ”prominence score”, men frågan är vad det kan säga om enskilda artiklar. När väl disruption har kunnat uppmätas har så lång tid gått att artikeln i sig antagligen redan har fått sitt genomslag i sitt eget fält eller slagit i ett annat fält.

En nyhetsartikel i Nature drar lite längre slutsatser än författarna själva. Dess slutsatser är intressanta, men jag är lite frågande till hur författaren menar att måttet på disruptiveness kan påverka utvärdering av forskning eller påverka finansieringsmekanismer annat än att säga att större storlek kanske inte har så stor betydelse, statistiskt sett. Men det är däremot intressant att artikeln visar att citeringsdata kan användas till mer än att bara mäta frekvens och att citeringsmönster snarare än deras frekvens kan vara användbara för att identifiera spännande fenomen.

Men 20, 40 eller 60 miljoner uppmätta datapunkter är inte imponerande annat än att det påvisar tillgång till mycket data och jag är övertygad om att man kan påvisa samma typ av mönster med ett dataset som är tre ordningar mindre (10.000-100.000 datapunkter). Men för en tidskrift som Nature är nog ”miljoner” ett måste.

Sammantaget, det har gått åt en enorm mängd data för att visa att stora och små forskargrupper statistiskt sett har skilda former av impact, men att det inte går att identifiera vilken typ av impact en specifik forskargrupp kommer att få. För som det anges i artikeln: Mindre forskargrupper tenderar att vara få genomslag längre fram i tiden – om de över huvud taget får något genomslag.

”’Mea culpa’, jag har uppbådat en chimera” var inte svaret vi fick…

Posted on by

Jag debatterar rätt ofta öppen tillgång och särskilt Plan S, efter att europeiska finansiärer gått ut och meddelat att de från och med januari 2020 inte kommer att finansiera vetenskaplig publicering som sker på ett ur deras (och många andras) perspektiv ohållbart sätt.

Jag upplever dock att det är svårt att faktiskt föra debatten eftersom man sällan får svar på sak och att det är faktiskt vanligare att inte få var på ett inlägg än att få det, vare sig det är på sociala medier eller på äldre medias debattsidor.

Det senaste exemplet var en diskussion kring innebörden i Plan S och huruvida den innebär en “låsning vid Gold OA” och att denna låsning skulle vara skriven i “det dokument parter ombads signera -Plan-S – inte reklamen på hemsidan. I detta dokument stod explicit att bara Gold OA skulle godtas.“* För den som tycker debatten är snårig med alla begrepp så vill jag förtydliga att Gold open access är en form av finansiering av öppen tillgång som misstros av vissa debattörer och som dras över en kan att betyda “låg kvalitet” eller tom “predatorisk forskning”. Detta trots att det finns minst lika många goda exempel på god publicering inom denna form som publicering underi andra finansieringsformer. Ett belägg kan man få genom att granska tidskrifter som indexeras av DOAJ, som enligt egen utsago “indexes and provides access to high quality, open access, peer-reviewed journals”. Om man accepterar deras påstående så är det värt att notera att 28 % av deras i dagsläget långt över 10.000 listade tidskrifter bekostas genom APC:er, alltså författaravgifter och därmed är att betrakta som “Gold OA”. Om alla dessa tidskrifter, eller ens en stor del faktiskt har låg kvalitet låter jag någon annan avgöra.

Jag skall inte föra diskussionen vidare här, utan i stället lyfta några reflektioner över debatten om Open access och Plan S så som den har varit fram till nu.

Det är mycket positivt att det vetenskapliga publiceringssystemet har kommit i blickpunkten och att gemene forskare börjat uppmärksamma dess förutsättningar i såväl positiva och negativa termer. Det är också positivt att det innebär ökade kunskaper om publiceringskulturens mångskiftande natur och att förutsättningar för publicering och tillgång till forskning skiftar enormt mellan såväl discipliner som olika aktörer i forskarsamhället. Mest tydligt är att oavsett om publicering är dyrt eller billigt i absoluta termer så är det tydligt att många aktörer menar att det nuvarande publiceringssystemet inte fungerar särskilt väl.

Här brukar man argumentera för att såväl kommersiella förlag som stora vetenskapssamfund gör mycket stora vinster på publiceringsverksamheten, som inte säkert (och i många fall säkert inte) kommer forskarsamhället till godo. Det är inte bara i den globala södern (och utanför väst) som forskare inte har tillgång till ens en bråkdel av den vetenskapliga litteraturen, utan även våra egna universitet och högskolor upplever problemen. För att ta två exempel, uppsägningarna av prenumerationsavtalen med ett viss förlag av såväl de svenska och tyska universitetskonsortierna, samt av University of California mfl amerikanska lärosäten talar sitt tydliga språk. T.o.m. Harvard klagar på kostnaderna och meddelar regelbundet att de väljer att dra in prenumerationer p.g.a. för höga kostnader.

Men det negativa med debatten kring Plan S är att frågan om öppen tillgång har kidnappats av ett svartvitt ”antingen/eller”. Och det värsta är: nästan samtliga som diskuterar Plan S, och i synnerhet ”kritikerna”, gör det baserat på magkänsla och hörsägen. Jag ser sällan källor eller underbyggd kritik som bygger på empiri. När det väl finns källhänvisningar så är det nästan alltid (ja det är nog en överdrift, säg ”förbluffande ofta”) till andra tyckanden, positionsdokument eller editorials som i sin tur bygger på åsikter hos författaren. En stor del av den kritik som lyfts bygger på en missläsning av den dokumentation som presenterats och förlöjligande av såväl positioner som faktiska fakta. Som exempel så kallar en de tio principerna för Plan S, ”reklam”, en annan högprofilerad forskare på sociala medier kallar Plan S en katastrof. En tredje har frågat om inte finansiärerna skall ställas till svars inför domstol för att de står bakom Plan S.

Och rektorerna i Uppsala använder på rektorsbloggen och i Biblioteksbladet uttrycket ”chockterapi” utan att anlägga andra belägg än tyckande och ofullständiga tolkningar situationen. De skriver t ex att rätten att välja publicerings_form_ är lagstadgad i Sverige. Men Högskolelagen anger endast att ”forskningsresultat får fritt publiceras” (alltså utan tillägget “-form”). Det är möjligt att deras läsning faktiskt är giltig, men jag är rädd att den skulle få konstiga effekter om den drogs till sin spets:

Jag kan upplysa** om att i proposition 2009/10:80, som utgör förarbete till att “forskningens frihet” gavs grundlagsskydd så anges i anslutning till detta att just finansiärer äger rätt att sätta ramar (för den akademiska friheten):

”Resurstilldelning och villkor som ställs av t.ex. forskningsfinansiärer, uppdragsgivare och samarbetspartner kan även i fortsättningen ange ramar för forskningen. Den föreslagna bestämmelsen innebär inte heller att det ställs krav på att all forskningsverksamhet som bedrivs i statlig, kommunal, landstingskommunal eller enskild regi måste omfattas av lagstiftning om skydd för forskningens frihet.”

Och hur skulle det annars vara: ”Jag har rätt att publicera i guldboksform: ro hit med en miljon”, skulle annars vara ett rimligt men självklart oansvarigt krav hos forskarsamhället.

Nåväl, lång ”rant”. Jag diskuterar gärna vidare, men prova att göra det på ett juste sätt. Till den som inte gillar planen, och jag kan gärna dela med mig om mina kritiska reflektioner med, men först när jag slipper försvara vad den faktiskt uttrycker, oavsett om jag håller med eller inte. Vidare föreslår jag att vi alla agerar konstruktivt och ger vårt strå till stacken för att bidra till att svara på hur ett hållbart publiceringslandskap skall uppnås.

___
* För mitt vidkommande och framför allt för min professionella gärning skulle det vara jätteintressant om ett sådant dokument finns, men tyvärr har det inte kunnat uppbådas (ping, om någon känner till det, så säg gärna till!).

** EDIT En tidigare version var väldigt oklar här. Jag städade lite i texten.